Under avslutningsceremonin, uppslukad av ögonblickets eufori, fällde jag en pinsam kommentar till min syster. En kommentar vars inverkan jag inte helt förstod just då, yttrad utan att tänka på de potentiella konsekvenserna.
Ändå fanns ingen ilska framför mig. Ingen förebråelse. Min syster log bara vänligt, berättade för mig hur stolt hon var över mig och gick sedan därifrån med samma tysta uppträdande som alltid hade definierat henne.
I det ögonblicket fanns det inget som tydde på att den här scenen skulle etsa sig fast i mitt minne i många år framöver.
