Hus där ingen längre har trädgårdar.
Det som frustrerar Anne mest är att hon under sitt sökande fortsätter att se samma bilder: stora, fristående hus med fyra sovrum, bebodda av en eller två äldre personer. ”Jag förnekar ingen bekvämligheten av ett eget hem”, säger hon, ”men det känns fel att familjer inte har plats och att förstagångsköpare sitter fast på bostadsmarknaden, medan hela hus knappt används.” Enligt Anne handlar det inte om skulder, utan om effektivitet. Bostadsutbudet växer knappt, medan fördelningen blir alltmer ojämlik.
Att göra ett åtagande låter strikt, men att inte göra någonting är mycket striktare.
Anne vet att hennes uttalande låter hårt. Tanken på att tvinga människor att omedelbart flytta till ett mindre hem möter motstånd. Ändå tycker hon att det är viktigt att prata om detta. ”Vi agerar som om att flytta alltid måste vara ett fritt val, medan boende har blivit en bristvara.” Hon jämför det med andra kollektiva system. ”Vi accepterar också regler gällande sjukvård, pensioner och transporter – varför är boende plötsligt heligt?” Enligt henne innebär solidaritet ibland också att skapa utrymme för nästa generation.
